I går kväll när jag kom hem efter en mycket trevlig middag så möttes jag av ett gäng utryckningsfordon när jag kom från garaget. Det var avspärrat och massor av människor som stod och tittade upp mot ett av höghusen. Jag gick fram till ett par och frågade vad som hade hänt. De berättade att det brunnit i en läghenhet och att de evakuerat huset. 

 Jag skyndade mig hem och läste på nätet vad som hänt. Då visade det sig att det brunnit i en lägenhet på sjunde våningen och att en kvinna som befunnit sig i lägenheten tvingats att hoppa ut genom fönstret. Man hade spänt upp en typ av "kudde" som skulle dämpa fallet. Tyvärr hade hon missat lite och skadat sig ganska allvarligt. Hennes hund hade fått bränn- och rökskador.

Jag började att fundera på hur jag skulle reagera. Hur skulle jag göra med Sirrah??? Skulle jag "kasta" ut henne först i kudden eller hålla henne i famnen när jag hoppade,  skulle jag ens våga hoppa???

Hur skulle du göra????

I dag kom pappa och lämnade tillbaka Sirrah. Det har varit väldigt tomt men även väldigt bra då jag ju faktiskt inte har haft ork att gå ut med henne. Känns lite som livet återvänder. Jag har dock blivit ordentligt snorig men vad gör de bara hostan avtar. I morgon skall jag återvända till mitt arbete så håll tummarna för att hostan håller sig på en låg nivå!!!

Hostar på för fullt här i min ensamhet.

I onsdagskväll fick jag ett riktigt otäckt hostanfall där jag hostade konsatnt i nästan 1 timme. paniken var nära vill jag lova. Lyckades til lslut somna men sov oroligt och vaknade flera gånger under natten. På morgonen var jag helt färdig och fick åter kalla på min räddare i nöden. PAPPA!!! Vad skulle jag göra i världen utan min pappa??? Han kom på morgonen och hämtade Sirrah då jag inte var i stånd att gå ut med henne. Hon ville dock inte lämna min sida och med svansen slokande fick pappa tvinga henne med sig.

Hela trosdagen tillbringades i ett sovande feberus.

I morse ringde jag åter till vådcentralen och fick en läkar tid. Släpade mig dit men det kunde jag lika gärna låtit bli då det enda som hände var påfyllnad av hostmedicinreceptet och sjukskrivning till tisdag. Fan jag börjar bli fattig av att vara sjuk. Jag har denna månad varit på tre läkarbesök a 200 och jag mår fan bara sämre.

Nu ska jag snart ta lite hostmedicin och lägga mig och sova!!!

Sirrah är fortfarande hos pappa så det är tomt här hemma i sumpan. Jag vet att hon har det kanon bra hos honom och just nu finns inte orken att gå på promenader med lill pluttan, men fy vad jag saknar henne.

Idag har jag anmält oss till våran första agilitytävling som kommer att gå av stapeln den 23 mars ska bli så kul!!!

Som flera säkert läst så har jag ju dragits med en evinnerligt envis hosta och i början av denna vintriga vecka tilltog den i styrka och intensitet så till den milda grad att jag beställde en ny tid på vårdecentralen.

I onsdags gick jag dit och med mig hem hade jag ett nytt recept på en hostmedicin som skulle lindra mina plågor. Medicinen höll vad den lovade på onsdagsnatten och jag sov likt en klubbad säl. Underbart!!!

 Men underbart är kort. På tordagseftermiddagen tilltog min hosta och då den underbara hostmedicinen inte tillåter bilkörning så kunde den inte inmundigas på jobbet. Jag kunde som tur var åka hem relativt tidigt. Hemresan blev dock en mardröm för nu hade hostan eskalerat så till den milda grad att jag nästan kräktes. Tog mig hem och inmundigade den underbara medicinen men tyvärr så hjälpte den inte helt. Jag började så smått att få panik för ingenting jag gjorde hjälpte och som lök på laxen började jag känna mig lite darrig och svettig. Gick och la mig och nu bröt en feberfrossa som inte var av denna värld ut och trots att jag var ordentligt påpälsad och låg under mitt duntäcke frös jag något så infernaliskt samtidigt som jag hostade en hel del. Nu började jag känna mig liten och rätt ensam och utelämnad. Så med gråten i halsen ringer jag efter PAPPA!!! Eller rättare sagt gråtande ringer jag efter pappa.

Pappa kommer som ett skott och hjälper mig att handla lite av livetsnödtorft som behövdes. Viktigast på listan var toapappaer som nästan helt tagit slut. Ve och fasa om detta skett.

Han tog även med sig Sirrah då jag inte var i stånd att gå ut med lill pluttan. Hon lämnade dock högst motvilligt min sida och följde med pappa hem.

Jag inmundigade lite extra av min underbara hostmedicin och äntligen kom sömnen som en befriare!!! Vid 12 på kvällen vakande jag till liv och var väldigt hungrig. Masade mig ut till köket och åt lite fil och flingor som snälla pappa inhandlat till mig. Sen blev jag lite full i skratt för i kylskåpet låg även en påse med mandariner. varför var de så kul då??? Jo varjegång min pappa behövt hjälpa mig att handla när jag varit sjuk ( vilket inte är så många gånger) så har han alltid köpt en påse med mandariner. Så mera mandariner till den sjuke!!!

Kram pappa och tack för all hjälp.

Efter telefon sammandrabbningen med läkaren Hans ( som jag beskrev i ett tidigare inlägg) så bokade jag en ny tid med en annan läkare. Efter att ha pratat en stund och hon (läkaren) lyssnat på lungor, luftrör och hjärta så sa hon att det ev kan vara astma. Ja ha ja. Så nu har jag fått brickanylinhalator och skall tillbaka på någon utandningsundersökning om någon vecka och sedan får man se om det är astma eller om man måste leta vidare.

Har nu kört med brickanylen i ett par dagar och inte märkt någon stor förändrig mer än att jag får lite hjärtklappning som tydligen är en vanlig biverkning. Jag återkommer i ämnet  när jag har något att rapportera.

Dags för lite lästips.

Jag har just läst boken: En nästan vanlig man av författar duon Buthler & Öhrlund. En riktigt kuslig bok som kröp in under skinnet och som jag har gått och tänkt på. Huvudpersonen Christoffer Sliverbjelke är en otäck karaktär som skrämde skiten ur mig. Boken handlar om tre kompisar som har allt man kan önska sig i forma va pengar och framgång men är uttråkade och bestämmer sig för att krydda sin tillvaro med att utmana varandra att göra olika kriminella handlingar. Dessa börjag ganska oskyldigt men eskalerar snabbt till riktigt grova brott. En klart läsvärd bok men inget för den kräsmagade.

Den första boken som jag läste av denna duo var Mord.net. Den var helt ok men jag tyckte intrigen var lite långsökt och slutet blev lite av ett anti klimax för mig men ganska realistiskt.